Bilderna i fotogallerierna har en storlek  på ungefär 130 kb.

 
 

OM  LÅNGHOLMEN
Redan 1724 blev Långholmen en fängelseö då det inrättades en korrektionsanstalt här. I början av 1800-talet byggdes fängelseanstalten ut och kom att inrymma 800 fångar. I sagan När träsvalan kom i getapeln skriver August Strindberg:  

"I Oskar den förstes tid var berget icke grönt. Det var tvärtom grått och kalt, ty där växte ingenting varken mossor eller styvmorsblommor, som eljes trivas på nakna hällar. Där var bara gråsten, och gråa människor som sågo förstenade ut, höggo i sten, sprängde sten och buro stenar."

Dessa förstenade människor var fångarna på ön och de bröt sten inte bara på Långholmen utan fördes i roddbåtar till t.ex. Solna och Stora Essingen. Strindberg fortsätter:

"Bland detta stenåldersfolk fanns en som såg mera förstenad ut än de andra. Han var en yngling, när han i Oskar den förstes tid stängdes in i detta fångahuset därför att han dödat en människa. Livstidsfånge var han, och på hans gråa kläder voro insydda i svart bokstäverna L. F."

I Strindbergs saga förvandlas ön från kargt och kalt berg till dagens frodiga grönska tack vare de dyiga, fasansfullt illaluktande och ohälsosamma muddermassor som genom fångarnas arbete togs till ön.

"Och de vadade i smuts, och de smutsade sina kläder, händer, ansikten. Detta är helvetet! sade fångarne", skriver Strindberg.

Berättelsens namn - När träsvalan kom i getapeln - syftar på en dröm som den namnlöse fången hade: "Hela berget var en grönskande lund med ljuvliga träd och doftande blomster. Fåglar sjöngo, bin och humlor surrade och fjärilar fladdrade. Men ensamt för sig själv stod ett träd som han icke kände; och det var vackrare än de andra, ty det hade flera stammar som en buske; och grenarne gjorde så fina språng och krokar som på verkningar. Och under dess blanka löv satt en liten svart och vit fågel som liknade en svala men icke var någon.

Och i drömmen kunde han ju tyda fåglalåt, och därför hörde han och förstod någorlunda vad fågeln sjöng. Och den sjöng: 'Dy, dy, dy, dy, dit! Hyv, hyv, hyv, hit! I dy, i dy, i dy dog du! Ur dyn, ur dyn, ur dyn uppstod du!' Det handlade om dy, om död och om uppståndelse, det förstod han."

När fången, nu som en gammal man och efter många års slit och umbäranden, åter fick komma ut på Långholmen, nu för att anlägga en väg, så såg han sin dröm besannad: "När han vände förbi en brant, såg han ett träd med många stammar som en buske. Det var det vackraste av alla, och var en getapel, men det visste icke gubben. I trädet flög en liten orolig fågel, svart och vit som en svala, och kallas av folket för träsvalan, fast hon heter något annat. Och hon satte sig längst in i lövet och sjöng så sorgset men milt:
 I dy, i dy, i dy dog du!
 Ur dyn, ur dyn, ur dyn uppstod du!
 Det var alldeles som i drömmen; och då förstod gubben vad träsvalan menat."

(Strindberg använde det gamla namnet "trädsvala" om flugsnapparen.)

Så.... det är tack vare fångars hårda slit som ön är den vackra, blommande idyll den är idag. Något som stämmer till eftertanke. Bilderna ovan visar en Getapel som växer inte långt från Fasta Paviljongen. Man ser Västerbron mellan träden. I Den virtuella floran kan man läsa om Getapeln: "Namnet getapel kommer av att de inre delarna av barken är trådig som getragg och att bladen påminner om vildapelns (Malus sylvestris) blad."

Bilden ovan från Västerbrons invigning utgör en klickbar länk som leder till Josef Kjellgrens 'Människor kring en bro'. Så här ser berget ut 70 år senare:

Här stod många åskådare när ett Jas-plan under en flyguppvisning 1993 störtade en bit bort till vänster, bara några få meter från Västerbrons fundament. Thomas Qvarsebo heter konstnären som har gjort minnesmärket.

Klicka på länkarna nedan, så kommer du till olika fotogallerierna. Bilderna skildrar naturen och byggnaderna på Långholmen under årets fyra tider: vår, sommar, höst och vinter.

Var rädd om vår vackra ö och se till att också andra är det!  Slå vakt om mångfalden och artrikedomen. Och .... blommor är vackrast där de står.